Reflekterar du emellanåt över hur långt du faktiskt kommit? Tittar du dig ibland omkring och känner tacksamhet över det du har i ditt liv? Eller flyttar du alltid fram målet och ständigt blickar mot horisonten? Jag tror att man aldrig kan känna för mycket tacksamhet och med tanke på jante så är vi nog aldrig ”för nöjda” med våra liv. Det är nog inget att oroa sig för.

När du blickar tillbaka på året som varit – vad har du gjort som du är stolt över? Vad har du känt som fått dig att må bra? Vad har du upplevt som fått dig att känna tacksamhet? Har du lärt dig någonting om dig själv eller om livet? Även om det ibland kan vara svårt att tro så är vi i ständig rörelse, vi kan helt enkelt inte vara på samma plats som vi var på igår. Sedan igår har vi sett saker, hört saker och tänkt tankar som har påverkat oss. Något litet nytt har lagts till vårt liv. Som små sandkorn läggs på hög, bildar drivor, skapar stränder av minnen, tankar, kunskap, känslor. Korn på korn av nytt. Mjuka runda, vassa hårda, mörka, ljusa.

I vardagens lunk får man lätt tunnelseende och blir närsynt, storheten i oss själva kommer för nära och vi ser den inte själva. ”Jag känner mig ju samma som igår.” Fast det är du inte, du är i ständig rörelse och jämför man personen du är idag med personen du var för 5, 10, 15, 20 år sedan så är det förmodligen en jätteförändring som skett. Tänk vad du har åstadkommit! Inga nedlåtande eller förminskade ord nu tack. Tänk efter nu. Tankar du tänkte då, saker du gjorde, funderingar du hade om världen, situationer där du kom undan med en hårsmån, test du klarat, sorger du kämpat dig igenom och som du kanske fortfarande kämpar med ibland på småtimmarna. Kärlek som du vunnit, kärlek som du förlorat och vunnit igen.

När du tänker dina kritiska tankar. När du flyttar fram mållinjen och aldrig tillåter dig själv att springa in i mål, sträcka upp händerna mot himlen och jubla. När du säger förminskande saker till dig själv. Snälla, tänk då på din bästa vän. Tänk dig då att du talar om för henne eller honom hur jävla kass hon eller han är.

”Javisst, du klarade tentan med nöd och näppe men du har ju en hel termin kvar. Hur ska du klara det tror du?”

”Du fattar väl att alla kommer se igenom dig tillslut på jobbet. Du kan ju inget, jag lovar dig att de kommer genomskåda dig.”

”Han gillar dig inte, det fattar ju vem som helst. Vem skulle gilla dig? Så tråkig och intetsägande som du är.”

Visst blir man arg? Visst blir man ledsen? Säg för fan inte så till min kompis! Hur kan du? Så säger man bara inte! Fast ändå säger vi så till oss själva ibland. Helt orimligt egentligen. Hur många av oss (handen på hjärtat) hade kunnat säga något sådant till vår bästa vän? Även om vi av någon outgrundlig anledning faktiskt tänkte något så negativt om vår vän så hade vi väl ändå inte sagt det? Varför? För att såra och skada?

Din vän är säkert en grymt bra person, precis som du. Ni har säkert upplevt så mycket saker, lärt er så mycket, varit med om så mycket. Lyssna på varandras beröm men glöm för allt i världen inte att berömma dig själv också. Så länge du lever och andas. Gläds, njut, klappa dig på axeln, fira stort och smått och glöm inte att vara samma snälla, förstående och peppande vän mot alla – inklusive dig själv.

Heja dig!!